Har en hatkärlek till mönster. Men när de flödar ur handen känns det bra. Mönstren och bilderna är en re-kreation, inte i meningen fritidssyssla, utan min reaktion och kreation. Där kan ett graffiti-klätt elskåp ge lika mycket s k inspiration som finkonsten. Tyvärr ägnar jag alltför lite tid åt papper, pennor och liknande verktyg. Går helst direkt på garn eller tyget med virknål, symaskin, vävstol och sådana redskap. Men särskilt på sistone har kameran flitigt använts.
En del ogillar ordet inspiration och talar hellre om transpiration. Jag tror på båda. Olika faser i skapandet, möjligen. Antar att det är som livet: båda sidor behövs, som "öppna" och "stäng". Inspiration är för mig mottagligheten inåt för det yttre och det som stiger ur själens djup "av sig självt". Något flyktigt som sedan behöver ro att "bli" något (kanske genom hårt arbete?)
Som barn ägnade jag mycken tid åt frenetiskt ritande och målande. Frenesi är väl inte bara av godo och jag kan ännu uppleva den. Numera får jag välja projekt med omsorg då tiden är knapp. Den sortens styrning kan vara bra.
När jag har gått vävkurs/utbildning var skisser viktiga. Men jag drog mig alltid för det. Mina vävlärare vet att jag även är skeptisk till att göra provvävar! Då det tar ett bra tag bara att sätta upp även en liten en väv, har ivrigheten tagit överhand mentalt och det har känts lite frusterande att provväva. Men jag vet ju att provvävar behövs. Särskilt när man som jag ofta experimenterat med efterbehandling. Då behöver man ha en aning om man vad ger sig in på...
