Ivan Aguéli - svensk muslim för 100 år sedan

Ivan Aguéli: Gotländskt landskap

Till och med imorgon (26 september) pågår en mindre utställning med verk av Ivan Aguéli (1869-1917) på Moderna museet i Stockholm. Det var nära att jag missade den, men lyckades se den igår. Det är en oerhört intressant kombo-utställning med Bill Viola. Briljant att kombinera dessa två storheter, som båda har gett mig så mycket. Jag minns inte exakt när jag började uppskatta Aguéli, men troligen i övre tonåren. Jag läste tidigt Axel Gauffins Ivan Aguéli - människan, mystikern, målaren I-II (1940-41) och har även läst 
Ekelöf Gunnar: Ivan Aguéli. Göteborg, 1944. Sedan dess har ju några andra skrivit om honom, men har faktiskt ej läst det.

Varför tycker jag så mycket om Aguéli? Hans bilder är ofta ganska små, men de öppnar sig som en värld att insupa, meditera över. Bilderna känns genuint "moderna", närvarande och jag vill bara stanna i dem. I dessa dagar är det dessutom spännande att uppmärksamma en svensk som blev muslim för över 100 år sedan...

Ivan Aguéli: Egypten

Han reste i flera länder och vistades bl a länge i Egypten. Huruvida det finns/fanns någon som helst likhet mellan det verkliga landet och hans bilder spelar mig ingen roll. Det är ju konst, inte verklighet, eller ska jag uttrycka det som att konstnärer och andra kreativa är de riktiga "verklighetens folk"? Det må låta krystat, men de som skapar uppenbarar världen, den synliga eller den osynliga, för oss. Självklart menar jag att vi alla är skapare (eller potentiella sådana).
Tack, Aguéli, för vad dina bilder har gett mig!



Ivan Aguéli: Gotländskt landskap (utanför Visby)

  

Svart och svartvitt

Halsduk, väl använd

Nog för att jag försöker se tillvarons gråskala, men jag älskar svartvitt! Och svart... Klyschig färg, men snygg. Så många nyanser det finns. Här är en halsduk (vävd på Skogsbo) med tunt silke i varpen. Teknik: tretrampsväv. Min vävlärare UllaCarin Lundh på Skogsbo lärde mig att använda tekniken, som jag gillar mycket. Enkel, men blir ändå något annorlunda än min favorit tuskaft. Inslag: många olika restgarner mest i ull, men även silke. Alla är ful-garner (ej eko), men halsduken har miljömässigt varit "hållbar" ändå, dvs ingen slit-och-släng. Bara slit-och-behåll. Har använt den i ganska många år. Som synes. Har tänkt att den nog är för trasig, men kanske att jag tar fram den igen...

Jag vävde en svart, sedan en svartvit som min sambo G fick. Och en (ej avbildad) som är ännu glesare och trasigare redan från början som jag har till fest.

Halsduk, samma varp (silke)
Foto: Ingrid Hellberg 2010

Halsduk, samma varp (silke)
Foto: Ingrid Hellberg 2010

Alberto Giacometti - en husgud

Teckning av Alberto Giacometti

Kanske inte verkar så textilt, men skulptören, målaren Alberto Giacometti (1901-1966) är en av mina favoriter. Dessutom råkar jag ha varit i den lilla schweiziska ort där han avled, Chur, när jag var barn. Jag tror att jag gör som många andra, tar inte in och "inspireras" av enbart det textila fältet utan av vad som helst. Det visuella är vad som griper mig, det som kommer in genom ögonen så att säga. Fast egentligen är för mig hela kroppen och själen liksom involverad i upplevelsen, känslan bakom (konst)verket influerar ju hela ens väsen.

Albatross. Diego och Alberto Giacometti

Jag såg Giacomettis skulpturer på Louisiana i Danmark när jag var barn och det gjorde starkt intryck på mig. Om du inte har sett dem, åk dit! Gärna en dimgrå dag då regnet hänger i luften.

Henri Cartier-Bresson: Giacometti med sina skulpturer