Yayoi Kusama - prickar och penisar

Yayoi Kusama

Med denna braskande rubrik vill jag på intet sätt förminska Yayoi Kusama (f 1929 i Matsumoto, Nagano, Japan). Tvärtom, jag och många med mig anser att hon är en av vår tids största konstnärer. De senaste 10-15 åren aktuell med många utställningar. För mig är det en oerhört fascinerande värld hon visar, som jag kan känna igen mig i. Inte minst hennes driv - besatthet är väl bara förnamnet, kan man ytligt tycka. Hon är känd för sina gränsöverskridande verk: måleri, performance/happenings, mode och tredimensionell konst.

I en intressant intervju från 1999 säger Kusama: My artwork is an expression of my life, particularly of my mental disease. Om detta har ordats mycket och egentligen kan man undra varför det behöver nämnas ännu en gång. Men eftersom hon själv så tydligt tar upp detta, är det OK enligt min mening. Det råder oenighet om diagnosen och en essä nämner att "migraine aura experiences, anxiety, and depression may account for all known facts of her medical history".

Kusama började måla redan som barn. Då fick hon också vad som har benämnts hallucinationer och som anses ligga bakom mönstren i hennes konst.

One day I was looking at the red flower patterns of the tablecloth on a table, and when I looked up I saw the same pattern covering the ceiling, the windows and the walls, and finally all over the room, my body and the universe. I felt as if I had begun to self-obliterate, to revolve in the infinity of endless time and the absoluteness of space, and be reduced to nothingness. As I realized it was actually happening and not just in my imagination, I was frightened… Källa:

Hon reste från Japan 1957 för verksamhet framförallt i New York, men även i Europa, tills hon återvände till Japan 1973. Under denna tid kom hon att bli minst lika uppmärksammad som sina samtida konstkändisar Andy Warhol, Donald Judd, Frank Stella och Claes Oldenburg.

Man har försökt definera hennes verk som minmialism, feminism, surrealism, art brut, popkonst och abstrakt expressionism. Hon var även politisk engagerad (mot Vietnamkriget).

"Each Saturday & Sunday throughout summer"
Body Festivals, Happening
Washington Square Park and Tompkins Square Park, New York, 1967
Källa: Kusamas hemsida:

Hennes happenings på gatorna var vida omtalade då hon ofta uppträdde med andra som hon bemålat, ibland endast iförda prickar. På de mer bestånde eller stillastående verken märks ett annat känt motiv: penisar och penisliknande former. Anledningen till detta är säkert genomanalyserat och Kusama har ju sina egna anledningar till detta. Själv kommer jag att tänka på den långa historien av falloskult i Japan, t ex i form av religiösa festivaler.



Baby Carriage, 1964, repainted ca. 1966

If it were not for art, I would have killed myself a long time ago. Där ser vi, om vi inte visste det redan, att kultur och konst hör till "välfärdens kärna".

Förhoppningsvis kan vi snart se fram emot att få ta del av en ny film om Kusama. Slutligen, mitt favoritverk från Japan idag, Liljevalchs samlingsutställning från mitten av 1990-talet.

Infinity Mirrored Room—Love Forever (1994).
Visad på Liljevalchs mitten av 1990-talet

Mönster

Har en hatkärlek till mönster. Men när de flödar ur handen känns det bra. Mönstren och bilderna är en re-kreation, inte i meningen fritidssyssla, utan min reaktion och kreation. Där kan ett graffiti-klätt elskåp ge lika mycket  s k inspiration som finkonsten. Tyvärr ägnar jag alltför lite tid åt papper, pennor och liknande verktyg. Går helst direkt på garn eller tyget med virknål, symaskin, vävstol och sådana redskap. Men särskilt på sistone har kameran flitigt använts.

Kanske än mer än mönster är det särskilt strukturer och texturer som jag går igång på.

En del ogillar ordet inspiration och talar hellre om transpiration. Jag tror på båda. Olika faser i skapandet, möjligen. Antar att det är som livet: båda sidor behövs, som "öppna" och "stäng". Inspiration är för mig mottagligheten inåt för det yttre och det som stiger ur själens djup "av sig självt". Något flyktigt som sedan behöver ro att "bli" något (kanske genom hårt arbete?)

Som barn ägnade jag mycken tid åt frenetiskt ritande och målande. Frenesi är väl inte bara av godo och jag kan ännu uppleva den. Numera får jag välja projekt med omsorg då tiden är knapp. Den sortens styrning kan vara bra.

När jag har gått vävkurs/utbildning var skisser viktiga. Men jag drog mig alltid för det. Mina vävlärare vet att jag även är skeptisk till att göra provvävar! Då det tar ett bra tag bara att sätta upp även en liten en väv, har ivrigheten tagit överhand mentalt och det har känts lite frusterande att provväva. Men jag vet ju att provvävar behövs. Särskilt när man som jag ofta experimenterat med efterbehandling. Då behöver man ha en aning om man vad ger sig in på...

"Patchwork crochet"

Foto: Ingrid Hellberg

Krage i "patchwork crochet". Blandade material, mest ull och silke, något bomull, en del ekologiskt.
Garn ur gömmorna. Detta är som knark (ska jag säga, som inte testat). Man vill bara göra en ruta till och en till... Vet inte om den är klar, men har testkört den, tycker den funkar redan nu. Kan kanske expanderas.

En svart säkerhetsnål får vara knäppning.

Konstruktionen är, som vanligt när det gäller mig, enkel.
Bilderna kan förhoppningsvis ge en aning om variationen i glans - matthet på grund av de olika materialen. Jag kommer med säkerhet köra detta koncept i andra färger framöver.

Ny stickbok från Ateljé Huskroken

Ny stickbok från Ulla Persson och Kicki Trodin

2008 utgav Ulla Persson och Kicki Trodin (Ateljé Huskroken i Ronehamn, Gotland) boken Ekoull och gotländsk sticksöm med inspiration från lärarinnan Hermanna Stengård i Rone (sydöstra Gotland) som 1925 kom ut med boken Gotländsk sticksöm med fantastiska mönsterskatter ur den gotländska stickkonsten. Ateljé Huskroken gjorde också en mycket fin utställning som visades i butiken.

Under tidigt 1980-tal kom ett par böcker med Stengårds bok som grund. Nu är det dags igen för Ulla Persson och Kicki Trodin och redan i juli fick jag tjuvkika på den nya boken Gotländsk sticksöm. Plisséstickning under ett jättetrevligt stickcafé hos Kicki. Jag fascinerades också av ett plisséprojekt i Kickis vana händer. Det var jätteroligt att få se det "live"!

Axelsjal från Gotländsk sticksöm. Plisséstickning.

Bokens tema, tekniken plisséstickning (med inspiration från en grön underkjol i Stengårds samling), visas i olika material såsom ull, men även papperssnören, som man kan sticka främst nyttoföremål i, t ex små korgar. Boken är härligt inspirerande och själv beklagar jag bara att jag är så usel på att förstå och följa stickbeskrivningar...
Boken kan köpas på Huskrokens hemsida och bl a på Slöjdmagasinet.

Kicki och Ulla skriver så här: "Så låt dig inspireras, släpp in nya naturmaterial i garnkorgen, utveckla och vidarebefordra vårt gemensamma arv." Själv kan jag bara ytterligare betona vilken kulturgärning som Kicki (och hennes man Rolf) gör med Ateljé Huskroken och nu med den nya boken, som förstås lyftes fram bl a på senaste Syfestivalen i Älvsjö. Tanken på mina besök på Huskroken på vår och särskilt sommartid värmer i dessa mörka dagar.

Rosaröd frestelse

Neck piece "Pink and red temptation". Foto: Ingrid Hellberg 2010

Tiden springer när man har annat att göra än att vara textiltant... och bloggare. Jag saknar det enormt när jag inte kan sitta ner och arbeta med händerna. Fast idag har jag faktiskt hunnit sy ett par vinter-shorts. Men det tänkte jag inte skriva om nu. Den här kragen har jag jobbat med i två varianter i samma röda varp. Denna gång var jag otrogen med Garnverket och köpte ekologisk röd entrådig ull där. Den är mjukare än Ateljé Huskrokens ullgarn, men jag tycker färgen och hela garnet känns mindre levande. Mjukt alltså, men ingen glans. Kanske olika färgningsprocess som lett till dessa olika resultat? Iallafall kan det då och då vara skönt att bara kunna gå in i en affär (i Stockholm och Linköping finns de) och handla, om man inte har tålamod att beställa på annat sätt... Inslaget är från både Huskroken och Garnverket. Det är Huskrokens läckra rosa nyanser. Den starkt rosa heter Eko Häll (2 tr, 170 m/100 g).


Om någon hade sagt till mig när jag var yngre att jag skulle använda rosa hade jag skrattat högt. När jag var yngre tyckte jag att rosa var för gulligt och kvinnligt. Men nu gillar jag det! Ålderstecken? Eller kanske tecken på mognad? Särskilt bra i kombination med illans rött, tycker jag. Då gränsar det till "too much" och det kan ju kännas rätt. Förutom att italienska desigern Elsa Schiaparelli var en av de första att lansera "shocking pink" har jag hört att Yves Saint Laurent, aktuell i dessa dagar med filmen Yves Saint Laurent - den stora kärleken  på Bio Sture, ibland blandade just chockrosa och rött. Jag har dock inga likheter med dessa storheter...

Ivan Aguéli - svensk muslim för 100 år sedan

Ivan Aguéli: Gotländskt landskap

Till och med imorgon (26 september) pågår en mindre utställning med verk av Ivan Aguéli (1869-1917) på Moderna museet i Stockholm. Det var nära att jag missade den, men lyckades se den igår. Det är en oerhört intressant kombo-utställning med Bill Viola. Briljant att kombinera dessa två storheter, som båda har gett mig så mycket. Jag minns inte exakt när jag började uppskatta Aguéli, men troligen i övre tonåren. Jag läste tidigt Axel Gauffins Ivan Aguéli - människan, mystikern, målaren I-II (1940-41) och har även läst 
Ekelöf Gunnar: Ivan Aguéli. Göteborg, 1944. Sedan dess har ju några andra skrivit om honom, men har faktiskt ej läst det.

Varför tycker jag så mycket om Aguéli? Hans bilder är ofta ganska små, men de öppnar sig som en värld att insupa, meditera över. Bilderna känns genuint "moderna", närvarande och jag vill bara stanna i dem. I dessa dagar är det dessutom spännande att uppmärksamma en svensk som blev muslim för över 100 år sedan...

Ivan Aguéli: Egypten

Han reste i flera länder och vistades bl a länge i Egypten. Huruvida det finns/fanns någon som helst likhet mellan det verkliga landet och hans bilder spelar mig ingen roll. Det är ju konst, inte verklighet, eller ska jag uttrycka det som att konstnärer och andra kreativa är de riktiga "verklighetens folk"? Det må låta krystat, men de som skapar uppenbarar världen, den synliga eller den osynliga, för oss. Självklart menar jag att vi alla är skapare (eller potentiella sådana).
Tack, Aguéli, för vad dina bilder har gett mig!



Ivan Aguéli: Gotländskt landskap (utanför Visby)

  

Svart och svartvitt

Halsduk, väl använd

Nog för att jag försöker se tillvarons gråskala, men jag älskar svartvitt! Och svart... Klyschig färg, men snygg. Så många nyanser det finns. Här är en halsduk (vävd på Skogsbo) med tunt silke i varpen. Teknik: tretrampsväv. Min vävlärare UllaCarin Lundh på Skogsbo lärde mig att använda tekniken, som jag gillar mycket. Enkel, men blir ändå något annorlunda än min favorit tuskaft. Inslag: många olika restgarner mest i ull, men även silke. Alla är ful-garner (ej eko), men halsduken har miljömässigt varit "hållbar" ändå, dvs ingen slit-och-släng. Bara slit-och-behåll. Har använt den i ganska många år. Som synes. Har tänkt att den nog är för trasig, men kanske att jag tar fram den igen...

Jag vävde en svart, sedan en svartvit som min sambo G fick. Och en (ej avbildad) som är ännu glesare och trasigare redan från början som jag har till fest.

Halsduk, samma varp (silke)
Foto: Ingrid Hellberg 2010

Halsduk, samma varp (silke)
Foto: Ingrid Hellberg 2010